Yeah, you heard me!
Det är så illa mycket ideal som man ska leva upp till. Kolla i tidningar, alla omslag består (oftast) av perfekta modeller. Nerbantade, opererade kvinnor och män vars jobb är att vara perfekta. Hinner de leva? Är de lyckliga? -Inte vet jag.
Men jag skulle nog inte vara så lycklig om jag skulle behöva träna varje dag, äta en speciell kost för att förbli perfekt. Offra sitt kärleksliv, för att vara perfekt. Jag skulle inte kunna göra det.
Jag förstår inte att det är så viktigt. Om jag ska bli accepterad vill jag bli accepterad för just den jag är. Hur ska man annars kunna vara stolt. Alla kan gå ner i vikt, operera sin kropp, färga håret. Det svåraste är att acceptera sig själv. Jag har haft stora problem med det. Jag är inte smal, jag har stora läppar, små ögon, ena örat är större än det andra etc. Men this is who I am. Jag måste acceptera mig först, innan andra kan göra det.
Vilken hårfärg man har, vilken klädstorlek man har spelar ingen roll i det stora hela. Det är själva du som spelar roll. Det finns bara en som du, så jag föreslår att du visar världen vem det är. Vem är du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar