Förut pratade jag alltid högt när jag tecknade, vet inte varför, var kanske ovan vid att inte använda det verbala när man kommunicerar med någon. Men i alla fall, nu så är jag nästan helt tyst, kanske viskar lite med annars är jag helt stum.
När Emil var på besök med Maito kom jag på mig själv att bara teckna med brukaren, van att bli förstådd. Så kan förstå om Emil kände sig lite utanför. Tolkade inte ens vad hon sa högt, utan tog det som om det bara var vi. Och det är väl bra på ett sätt men.. Aja.
Sen när jag byttes av med Sofi, en annan assistent som är döv, så kom jag på att det var helt tyst, vilket jag inte är van vid än. Men det kändes ändå ganska normalt. Hahaha! Sjukt konstigt det är egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar